anledningen

till bloggbrist. Slutkörd av allt för mycket trevlighet. Och värre blir det imorgon minsann.

Avslutar dagen med ytterligare trevlighet. I fikaform. Med maken.

i brist på intressanta bilder på min lägenhet

kan ni ju alltid fundera över det här:

.Faddervisan.

Lydia har förträffliga faddrar. Förträffligt musikaliska faddrar.

Men de bor också förträffligt långt bort (här hade förfärligt passat bättre än förträffligt, men jag vill inte förstöra mönstret).

För att upprätthålla Lyddans musikalitet mellan gångerna hon träffar sina faddrar så sjunger vi mycket för och med henne. Idag har jag sjungit "faddervisan" med henne.

Den är försnillande lik "rövarnas visa" om rövarna i Kamomilla stad. Men denna handlar istället om Kasper, Sara och Jonathan och hur de rövar bröd, lemonad, oxfilé och såklart en polkagris till Jonathan.

Kasper är en omskrivning för Jonathans fyra barn, Johnny, Benny, Conny och Steven. Enklare att sjunga.

Snorkoma.

8h sömn i natt och två till här på morgonen.

För att toppa det somnade hon om efter amningen. Så jag smyger upp och dricker kaffe (själv!!) i soffan. Det är nästan som om jag inte hade nåt barn. Märkligt. Troligen en frukt av snorighet. Hos henne, inte mig.

Om ni tittar noga så kan ni se hur pyjamasen stramar neråt grenen, trots nybytt blöja. Vår donna börjar bli lång!

För er intresserade av hur vår lägenhet ser ut så ser ni här våra garderobsdörrar i sovrummet. Fina va?

viktiga nyheter. och coola bilder.

Promenad till Bäveån med vår coola dotter. Inhandlade bigarråer och pussel. Det ena på second hand.

Utomjordingar vill visst mörda oss.

Och om man ser på romantiska komedier med min make så får man dessutom veta alla bilmodeller som är med i gällande film. Som en bonus liksom.

social kickstart.

Börjar dagen med dubbel koffeinkick. Lite för att jag är trött från igår och lite för att hålla mig pigg till ikväll. Nu har nämligen familjen Lindh kommit ur den sociala garderoben. Igår träffade vi M och K och underbart charmige Jona. Ikväll är det premiärträff med en dryg vecka gamla Mijamin. Ja, hans familj kommer också vara med.

På bilden får du en aning om köket. Bordet och stolarna har vi alltså köpt av Jakob Hellman och fondväggen i bakgrunden är Lydias köksbästis (hon har en i varje rum) som vi inte valt men ändå gillar och som har en liten rödbetsfläck (signerad Isak Löndahl) och en avskavd fläck (signerad Johannes Lindh).

babyblue

Diskussionerna rasar. Rosa eller blått? Eller nåt helt annat? Könsrelaterade aborter? Hon? Han? Hen? Helt enkelt inte berätta vilket kön ungen har och kalla den för Storm? Det är svårt att vara ung mamma idag, hur man än gör med sitt barn, dess kläder, namn och kön så gör man någon upprörd.

Jag tar den enkla vägen. Lydia är en flicka (hör och häpna) i blått! Blott blått. Från ögon till body och byxor. Idag alltså. Igår var hon rosa. Ikväll måste hon nog va grön för hon kräktes just ner sina kläder. För varje dag kan jag på nytt bestämma vilka kläder hon ska ha (och därmed i mångas ögon vilket kön). Jag är Gud kan man säga. Bra va?

Här är min blåa bebis i sin blåa sitter, sin blåa napprem och med sina blå leksaker. Totat ignorerande sin mor till förmån för sin bästis i köket: fondväggen.

Och eftersom hon kräks jämt så får jag ofta chans att bestämma om och om igen.

Kanske...

för att hon sett att hennes kompis Hugo (a k a Hu' go som helst) kan detta men jag tror att det är för att hennes idol Villas fyller ETT ÅR idag.

hur som helst: Lydia gör numera detta:

Åtminstone säkert två sekunder.

Det dåliga samvetet.

Regnmoln.

Då slappnar jag av. Har alltid varit så. Blir stissig och stressad av sol, blir lugn och får energi av regn och storm. Märkligt.

De senaste månaderna har ett par saker hängt över mig och gjort det svårt att bara vara med Lydia. Jag har gjort det ändå, men så fort jag har slappnat av har det poppat upp i huvudet. Det dåliga samvetet. Att solen har strålat från en blå himmel har ju då inte precis lugnat mig. När solen skiner ska man ju va ute och jobba på brännan, det vet ju alla. Att då sitta inne och va trött med en bebis stressar mig.

Nu har jag skärpt mig. Bockat av sak efter sak. Ringt samtal, skickat mail, avbokat saker, planerat saker. Underbart skönt.

Idag sitter jag med min söta sovande dotter i famnen och bara sitter. Funderar över nästa stickprojekt. Blir sugen på att framkalla bilder. Kanske baka nåt? Eller slå på stort och faktiskt duscha idag?

Det dåliga samvetet flyger all världens väg och livet känns klart hanterbart. Nu ska jag bara lära mig att inte fylla på listan igen.

Självklart hänger regnmolnen tunga över Uddevalla idag - fantastiskt!

Och Fanny; snart har jag samlat pepp till att fota lägenheten och dela med mig av alla ljuvligheter i vårt hem...

2månaderstrotsen.

Igår var det min och Johannes dag. Idag är det Lydias. I natt för två månaders sedan slank hon in i den här världen. Slank, ja. För att fira detta la hon av världens asgarv på skötbordet. Oh, tänkte jag, detta måste förevigas. Jag gjorde allt för att hon skulle upprepa sig, men så fort kameran kom fram kontrade hon med följande uttråkade min:

för att sen bli rent ut sagt oförskämd:

när jag var nära att ta till tårarna bjöd hon på ett gracilt litet smil:

och när jag till slut nös så kom det: garvet!

sen somnade hon.

+ - 0

Dagens sorg: dagarna med dubbelavsnitt av sjunde himlen är över. Vill ladyn amma vid 10.05 nu så får hon höra mig läppsynka till Greys Anatomy-avsnitt jag redan sett.

Dagens leende: Johannes har tagit efter min fantastiska vana att sortera besticken i diskmaskinens besticklåda, blir så mycket roligare (hemmafruvarning) att tömma den då.

Dubbelt papper.

Två år. Som gifta alltså.

För två år sen fann inte denna skrutta ens på planeringsstadiet, tänk så mycket som kan hända på så kort tid.

Dagen firade med brödbak. Tvätt. Efterkontroll hos barnmorskan. Storhandling. Avslutades med pussel och interaktivt alfapet. Romantisk dag.

Vill också förtydliga mig. Hela världen är välkommen här. Inga kommentarer krävs. De bara uppskattas.

förtrolig förundran

Idag har jag haft 58 sidvisningar på min blogg, hittills. Jag är full av förundran. Lite sådär bekymrad nästan. Vad har det tagit åt folk. en visning i taget under hela veckan och sen - poff - 25 sidvisningar klockan 20 och sen ett gäng i timmen resten av kvällen.

But why?

Ta det inte fel, jag är impad och glad för visat intresse, jag är bara inte van vid denna outsinliga (dock tysta! suck...) bloggkärlek.

och så har jag avslöjat att jag inte lämnat statistiksidan bara för att jag slutat facebooklänka.

initieringsriten.

Egentligen är det väl mr Gabriel Lindh som brukar förrätta dessa ceremonier, men i brist på honom så fick Lydias egen far hoppa in.

Fikariten är utförd, Lydia är nu en äkta Lindh!

Nästa vecka ska vi ge henne kaffe och kexchoklad klockan 22 till nyheterna, hon måste ta del av sin moders ätt också.

Dagens sång: "Bajsa i blöjan, det bästa som jag vet. Bajsa i blöjan, så bir det massa klet. Nani nani na. Nani nani na. Och fröjdas hela dagen uti toan."

Projekt spädbarn.

När hon sover så fint som bara en 8veckors bebbe kan börjar vi inse att hon inte alltid kommer vara såhär, förhållandevis hanterbar. Hon kommer snart att knata runt här på parketten och dra ner allt hon kommer åt. Snart har hon världens räckvidd och tömmer matbordet snabbare än vinden.

Därför har vi påbörjat projekt spädbarn. Vi ska göra allt sånt vi inte kan göra sen. Typ.

Vi pusslar. Pussel med små bitar. Många små bitar.

Så, då var det klart.

Nästa pussels motiv valdes för att vi inte helt ska glömma att vi har en bebis.

på köpet blev vi närsynta och har lärt oss

många nya nyanser av vitt.

Idag är det onsdag.

Onsdag. Inte torsdag. Detta märkte jag dock inte förrän jag dragit upp Lyddan ur sin skönhetssömn och dragit ner med henne till bvc för läkarundersökning. Det gick faktiskt inte upp för mig förrän syster Lotta tittat vänligt men undrande på mig och kallat in en annan unge på den tiden jag trodde var vår.

Så jag gick hem och lyssnade på Simon & Garfunkel medan jag ammade. Då gick en annan sak upp för mig. De sjunger inte "Kevin holds a place for those who pray". Jag som alltid undrat vem Kevin är och var har har paxat plats åt oss. Tur att min man prästen inte läser min blogg.

foto: Jacob Stille

Såhär söt var Lydia i måndags när ingen hade stört hennes skönhetssömn...ni skulle bara se henne nu...

anknutar

Det här med anknytning talas det mycket om. Både UnderbaraClara och Ebba von Sydow får ofta kommentarer i sina bloggar om att de borde spendera sin tid med att knyta an till sina barn istället för allt annat skoj de håller på med.

Jag har inte det bekymret.

För det första är alla mina läsare snälla. Och för det andra är de något färre.

För det tredje har jag en make som jobbar hårt med anknytningen till vår Lydda. Här nedan till exempel. Han stirrar henne i ögonen och sjunger en egenkomponerad sång som går såhär:

"jag knyter an, jag knyter an" (i olika melodi och tonart)

Sen får han nåt slags spatt och ändrar texten till

"jag knyter ben, jag knyter ben"

Den leken uppskattades mer av ovan nämnda anknytningsobjekt.

och nej, vår soffa har inte cirkelmönster.

fin kväll med fina konsekvenser.

Såhär avslappnad kan man se ut när man framför sig har en skål av sånt här:

och av sin man fått såna här:

och har en dotter som sprallar såhär mycket:

och det bästa av allt:

i natt sov tjejen från 21-tiden till 06:03 innan hon vaknade och ville knapra mjölk. Jag blev så paff att jag var tvungen att ringa min mor (väntade dock till 11:48, även om hon säkert satt i köket och åt gröt med pappa vid 06:03) och fråga om detta gick för sig. Hon lugnade mig och antydde möjligheten att fått oss ett A-barn. Detta föranledde min far att ställa sig frågan hur Johannes var som liten, han hade nämligen inget minne av mig som A-barn. Mamma kontrade då med att det är klart han inte mindes hur jag var på nätterna, han sov ju!

På onsda'n ska man tvätta, det gör varenda tant.

Skulle boka en tvättid. Alla skruttans svala kläder har blivit offer för hennes bajsmani, kissparad eller kräkhobby. Vissa har också fått fläckar av hennes mammas glass/chokladstunder. Så, jag skulle alltså boka en tvättid.

Gick ner i tvättstugan och stod länge och glodde på almanackan där jag skulle skriva upp vårt namn. Problemet är att jag inte för mitt liv kunde komma på vilken veckodag det var, ännu mindre minnas datumet på denna veckodag.

Gick alltså upp igen och krånglade fram almanackan på denna dator. När jag äntligen fått fram den insåg jag att den inte var till nån hjälp eftersom man bör ha koll på en av de två faktorerna "veckodag" och "datum" för att få reda på den andra. Såg till slut på kallelsen till bvc (som jag vet är idag...tror jag) att det är onsdag och den 3 augusti.

Gick då åter till tvättstugan och såg att dagens eftermiddagspass var ett av två pass på hela månaden som redan var bokat. Suck.

Till råga på allt, det är taget av samma granne som jag haft tiden före de tre senaste tvättpassen (och mer än en gång glömt tiden för så hon fått hänga upp min tvätt). Tillika den enda grannen jag egentligen har pratat med (förutom halvdöva kvinnan ovanför oss, men hon bara log försiktigt när jag pratade och svarade på nåt helt annat så man kan knappt kalla det att vi har pratat).

Vi har uppenbarligen samma tvättcykel jag och vår gulliga granne Carina. Det är inte säkert hon fortsätter vara så gullig om jag inte lär mig klockan bättre..?

Jag inför för husfridens skulle följande motto i vårt hem:

Besökskåt.

Så har jag då blivit en av dem.

En som oftare än nyttigt är går in och kollar sin besöksstatistik på blogger och länkar till sin egen blogg på facebook.

En besökskåt bloggare.

Illa. Mycket illa.

Om det vore så att jag hade haft ett budskap med min blogg så hade det väl varit en sak, men det kan man väl inte säga att jag har.

Vad skulle hända om jag slutade då? Kommentarerna skulle väl inte precis bli färre, de är ju redan i princip noll. Ida (tack!) stöttar med en eller annan och jag vet att Fanny läser (det har du ju lovat..) men i övrigt är min läsarskara ytterst anonym. Statistiksiffran skulle gå neråt, men vad gör det? Jag ska ju ändå inte kolla den dagligen och stundligen.

För min egen helgelses skull ska jag då försöka sluta. Dra ner på stalkandet av min egna bloggstatistik och sluta länka hit folk som egentligen inte är så intresserade av Lydias och mina förehavaden dag ut och dag in. Bespara dem.

Ni som är intresserade av sagda ointressanta förehavanden är mer än välkomna att fortsätta läsa och (eller låta bli) att kommentera. RSS är bra har jag hört...

För att markera min egna brist på consistency (idag påverkar Jane Austen mitt ordförråd) så tänker jag länka till detta inlägg

på facebook. En gång addict, alltid addict?

Salta bekymmer

Nu när nätterna inte spenderas i sovande tillstånd i så stor utsträckning som man skulle önska hinner man fundera en del. De senaste nätterna har jag funderat på salt.

Jag har läst på vårt saltpaket att saltet hämtas från havet.

Så långt är jag med, havet består ju av saltvatten. Problemet med det är att det borde ta slut snart så mycket salt som det sägs att vi äter jämt. Salt är ju dock Natrium (Na) och ett grundämne och kan som sådant inte ta slut. Det kan ju såklart vara så att saltet som vi äter och sen kissar och svettas ut hittar sin väg tillbaka till havet och i förlängningen även tillbaka till mitt saltpaket. Enkelt.

Så åter till mitt bekymmer. Hur kommer saltet tillbaka till havet? "Genom grundvattnet" svarar du förnumstigt. Det är jag med på. Men hur kan saltatomen (?) skilja på hav och sjö. Sjöar har ju sötvatten (som jag fattar inte beror på socker). Det mesta vatten på jorden borde väl vara drucket nån gång och således även kissat/utsvettat av någon. Borde inte detta betyda att allt vatten snart kommer vara bräckt? Blandat liksom. Snart kan salt utvinnas ur Immeln? Och nästa stora fråga: kommer de då ändra texten på saltpaktet?

Jag försökte redogöra för mina bekymmer för Johannes och frågade om han visste, men jag tror att han trodde att jag skämtad

e för han hävdade att det var ryssarna som plockade in saltet och hällde ut det i havet.

Lydia bara tittade på mig och la en brakare när jag frågade henne.

Någon som vill upplysa mig närmre än min familj i frågan?

Btw, skratta gärna, men jag undrar detta på riktigt.