Varje år vid den här tiden börjar mitt nya liv.
Då ordnar jag frukostäggen innan jag går och lägger mig med intentionen att sluta ligga hela sovmorgonen och undra om jag över huvudtaget ska bry mig om frukosten idag.
Då köper jag in olika vettiga maglugnande grejer och lovar mig själv att hålla dieten och inte äta chips till frukost.
Då plockar jag fram (ans)trän(gn)ingskläderna och ställer fram pegasusarna samt på allvar överväger att ansluta mig till jogg.se och låter emma vagga in mig i den hoppfulla halvsanningen om att alla kan börja jogga och bli lika snygga som henne.
Då köper jag nya garn, laddar ner nya mönster och låtsas att jag kommer sticka färdigt den där koftan och en dag öppna den där garnbutiken jag låtsas att jag drömt om sedan jag var 10 år och fick för mig att himlen var full av garn. Det var enda sättet att konkretisera var farmor var nu när hon inte längre var på sjukhuset.
Då drömmer jag om att få kliva in i en av alla de där kostymfilmerna jag missbrukar. Att bara vara en av de där samlade damerna i bahytt och viktorianska klänningar. Slippa tralla runt i håemlinnen och trötta slitna jeans.
Då köper jag nya kläder och tänker att jag nog egentligen har en stil, affärerna har bara inte förstått den än.
Då inbillar jag mig att jag kan vara den lugna, städade, varma människan som alltid har ordning på alla torp.
Höstvibbar för andra verkar betyda vårkänslor. Hur kan man annars förklara att jag mötte tre hånglande par på min korta nerförsbacke hem från onken.
