barnen

CACA-tur fredag till måndag.

vad jag har gjort?
tja, i fredags bar jag en tiodagars fantastiskt söt ikterisk bebbe upp från akuten och i lördags jagade jag en blondlockig förstoppad 8månaders bebbe i gåstol genom avdelningen.

världens bästa praktikplats?
hmm... i fredags stack jag även en livrädd 7åring i låret medan hon skrek i högan sky och bad mig sluuuuuta. i lördags höll jag fast en förstoppad 8månaders bebbes ben så han inte kunde sparka mig medan jag och en undersköterska rotade runt i hans analöppning för att få honom att bajsa eftersom han inte hade velat göra det på en vecka.

världens bästa praktikplats?
i fredags fick jag försöka berätta för en ung mamma som inte pratar svenska att hon inte får ha sin tiodagars fantastiskt söta bebbe hos sig mer än när hon ammar, annars måste han ligga under en konstig lampa i bara blöja och se rädd ut. i lördags fick jag säga till en sjuåring att hon fick lämna avdelningen några timmar för första gången på sex veckor, men att hon var tvungen att vara tillbaka klockan fyra för att än en gång bli fasthållen och stucken i benet och uppkopplad till en droppräknare som piper varje gång hon rör sig det minsta.
kul?

jag är så trött på ledsna föräldrar. jag är så oförberedd på sjuka barn. jag är så osugen på att gå dit och möta bleka barn som inte skrattar och trötta föräldrar som gråter så fort man kommer in på rummet för de är så vana vid dåliga nyheter. så trött på barn som lever på "övertid" fast de knappt fyllt fem.

samtidigt: att få gå in till en orolig mamma som bara sitter med sitt barn i famnen och gråter. att gå in till henne och säga: de senaste proverna såg jättefina ut, du får lov att gå hem nu. att få säga det är fett värt det. i alla fall lite av det.
och att få se ett barn som borde hata mig för allt hemskt jag gör mot henne le lite och säga att hon tycker att jag är snäll. det är ändå fint.

"the doctor's gave him two weeks to live, I'd give him more, if I could"