Man ska må lite bra också.

ja, det ska man.

efter 90 minuters sängliggande ska man ha en pulsfrekvens på under 100. man ska även kunna somna.
trots detta regelverk fungerar det inte att berätta för mitt hjärta att slå saktare, inte heller fungerar det att berätta för min kropp att den faktiskt i detta läge ska somna (och helst ligga stilla).
varför följer jag inte reglerna? varför så obstinat?

stress.

kan det bero på journalen, den patofysiologiska texten, artikelsammanfattningen, etikreferenserna och omvårdnadsteoretikerna som ska va klara om några timmar? eller på läkemedelsräkningstentan jag borde kunna? eller beror det på att jag ska upp halv sex imorgon igen? beror det på Gertrud?

jag vet inte. men jag vet att jag ska dricka kaffe med ester idag. jag ska också ta en promenad i höstblåsten med kjol och basker (o kanske filippa?). jag ska faktiskt skratta o titta på tv och va glad och lyssna på musik.
jag ska faktiskt må lite bra också.

det stod i tidningen. då är det så:

"man ska må lite bra också"


typ såhär bra...

Just det! /femtitre.

Hellebelle.

lägger undan pärmen, journalanteckningarna och ångesten för ett tag. insåg att jag den senaste kvarten mest suttit o stirrat på de olika sökorden utan att komma ett enda steg närmre en lösning för min sjuka fiktiva pseudopatient.
vad vill jag? vem vill jag? hur vill jag bli?

idag träffade jag en gammal kompis. har inte sett henne på...minst 6 år, kanske 7. när vi stod där i parken o pratade så gick det tyst upp för oss båda att vi hade nått den åldern. den där man pratar om vilka i kretsen av gemensamma vänner som gift sig, på vilka jobb och i vilka städer vi kan tänka oss att hamna till slut och hennes o hennes sambos ansträngningar för att få hunden rumsren.

eller så är vi inte alls i den åldern utan bara lillgamla o som främlingar. blir man automatiskt lite främling för gamla vänner när man når den åldern.
vilken ålder är det jag pratar om...?? förvirrad.

jag kände inte ens igen henne först. gick förbi henne på väg till sjukhuset o tänkte att hon såg ut som en typisk jurist (hur nu en sån ser ut, ibland blir jag rädd för mina egna fördomar). sen hörde jag henne dra efter andan där bakom mig, säga "måste gå älskling, puss" i telefonen. nästa sak jag minns är hennes välmanikyrererade hand på min otvättade myströja o doften av hennes parfym när hon gav mig en kram. hon var precis lika snygg och glad som jag minns henne. faktiskt. tjillevippen, jag är 14 igen.
oj, hon är vuxen. betyder det att jag är vuxen? vi är ju lika gamla. o hon har hund, snart färdig jurist o bor ihop med sin pojkvän sen fem år.
ändå är det jag främst tänker på när jag ser henne det faktum att hon inte för sitt liv kunde förstå hur man gör inkast i fotboll för åtta år sen. det var kul. hon framkallar leenden. än efter så lång tid. det är inte illa.

har förresten bytt lösenord till blogger.com. kändes som det var dags efter tre år.

studieuppehåll? gah...vad göra vad göra? tips tack!?