Uppför Uddevallen.

Detta är vad vi gjort idag:

Gått upp för en backe, haft picknick där, slumrat en stund, gått ner igen.

Det är alltså inte ett snett taget foto, det är Uddevalla.

Kanske hade min otränade trötta kropp trivts bättre i en platt stad. Vem vet.

Slummerns hemlighet.

Maken bygger en byrå och ena stunden fattas en planka, nästa har de skickat med fel skruvar. Maken svär. Alla som känner maken i fråga vet att det inte är värre ord än stjärt vi talar om, men ändå. Nej, han har faktiskt inte yttrat detta heller, men han kunde ha gjort det om inte jag höll honom lugn med äggmackor och flädersaft. Lovar.

Trots sin faders oväsen en meter bort och sin moders eviga närgångna blickar och pussar sover skruttan gott i svalkan i vardagsrummet.

Hemligheten?

Kristina från Duvemåla spelas.

Mikajela: Här ser du vilken hipp och hårig unge vi har.

alla dessa...

...barnvagnspromenader.

De är bra för mig sägs det och om inte annat så verkar vår lilla bajsfia må bra av brisarna från Bäveån. Hon somnar som en gris när vagnen börjar rulla. Föräldrarna mår inte heller dåligt av en glass i samma bris.

otippat

Jag har närt en gaisare vid min barm...

Den röda genen.

Det första jag fick veta var att vi inte har någon själ. Uppenbarligen är detta sagt av någon i Southpark (som vi alla vet är en stor auktoritet i mångas liv). Jag fick höra det av en man i sina bästa år på en trevlig kollegas utflyttningsfest. Hans tomma blick när han sa det tyder på att hans egna hår troligen var färgat. Det eller så berodde det på den ansedda mängd öl han fått i sig samma kväll.

Efter det har ledtrådarna till mina hemliga egenskaper trillat in en efter en.

Min far hävdar att vi är svåra att söva. Märkligt med tanke på hur lätt jag somnar överallt. Vi kräver visst mer läkemedel för att hållas i skick under operationer.

Min chef påpekade i höstas att det lagts in som generell ordination på avd 85 att ge mer antiemetika till oss vid cytbehandlingar. Vi mår alltså mer illa än gemene man. Detta skulle då också förklara varför postafen inte dög under min första trimester utan receptbelagda preparat i kombination med seaband och en ängels tålamod (från min man då) fick tas till för att överleva.

Idag gav Dr Martin på NÄL (NorraÄlvborgsLänssjukhus) mig nästa ledtråd till vår genetik. Vi är mer lättblödande än våra blonda och mörkhåriga vänner. Han såg allvarligt på mig och sa att vikingarnas små äventyr på Irland hade fört hit en gen som inte går att förklara men som måste beaktas vid graviditet. Rödhåriga blöder lättare än andra kvinnor. Jag ska akta mig!

Någon som har något ytterligare att tillägga i ämnet? Det hade varit kul om detta bottnade i någon form av superkraft. Att vi p g a dessa små defekter (?) generellt har smärtfria förlossningar eller något annat skoj.

(Jag mår alltså bra och Kersthild mår ännu bättre, vi ville bara kolla. Därför har vi varit på NÄL idag och träffat Dr Martin. Han var trevlig. Nu är vi hemma och njuter av vår nya soffa.)

inga barn dock nio präster

Trots oroliga blickar från föräldrar och svärföräldrar uteblev barnafödandet i lördagskväll och allt kunde gå enligt planerna igår. Maken blev präst och första sortens fader. Fint var det.

Idag är vi trötta och glada och far efter en knapp vecka i Kungälv tillbaka till Uddevalla för att placera in alla nya böcker i bokhyllan, äta upp all överbliven frukt och tårta och invänta vår vackra soffa.

Kanske ska vi även föda barn. Vi får se vad vi orkar.

Livet efter den åttonde juni.

Dagen kom och gick. Den nya barnmorskan Ingrid flinade göteborgskt och sa "hon har det bra därinne, hon kommer nog inte innan söndag". Nähä. Så vi gick hem och drack oboy i åskvädret.

Detta är alltså vårt nya fina vardagsrum i den stora staden Uddevalla. Mycket likt samma rum i Lund vilket kan bero på att såväl möbler som väggfärg är identiska. Hade dock kameran haft ett annat läge så hade ni sett vår vackra, men helt oanvändbara, öppna spis, det ni!

Idag är det fredag och som ni ser, ingen förändring i bukstorlek. Känner mig ibland sugen på att citera Solsidan-Anna "nej, det är bara moderkakan som är kvar därinne, ungen kom ut förra veckan" när folk frågar. Tur för mig att folk inte frågar så mycket. Sanningen att säga träffar jag inte så mycket "folk", utan mest min man och hans familj, och de skulle nog märkt om Trulsy kom ut.

Här står Gabriel (förvillande lik sin storebror, men så är också alla Lindhsyskonen egentligen fyrlingar och omöjliga att se skillnad på) och sjunger med i Robyns "dancing on my own" medan han bakar bröd med kikärtor i.

Dagarna fördrivs nu hos svärföräldrarna i Kungälv. Svåger Gabriel fixar och donar medan jag från köksstolen undervisar honom om Orrenius tankar om SD. Lite nervös är han nog för att barnet ska födas innan Johannes kommer hem från Helsjön där han förfinas i sitt prästeri inför söndagens vigning. Han är också nervös över min handhygien eftersom jag sitter vid hans dator. Omtänksam helt enkelt.

Idag är det 39 år sedan modern och fadern gifte sig. Är inte det en bra dag att födas på så vet jag inte vad.

Men ikväll ska vi till Biskop Aurelius med fru på middag så lite till får hon kanske ändå vänta.

kom till mig alla (en parafras)

Bohuslän...

...där kommer inte jag förstå ett ord av vad de säger

jag kommer irra runt som bortbytt främmande och vilsen

har du nånsin tänkt på hur förtvivlat ensamt livet kommer bli

och har du tänkt på om man flyttar så långt bort i världen

då kan man aldrig komma hem igen

då får man aldrig se föräldrar, syskon, vänner mer

man mister alla på en gång.

39 + 1

Det är inte så roligt att flyttpacka. Har stått på toaletten nu i en bra stund och bara stirrat på alla flaskor, krämer, smycken, apparater, parfymer och grejer som vi samlat på oss under vår Lundatid. Käre värld va ytlig man måste va för att gå på alla dessa idéer om skönhet i burk.

Ni som besökt vår toa vet att den inte är särskilt stor så hur den kan ta sån tid att packa ihop är ett mysterium.

Som avledning skickade mr Sjogren över några bilder på min feta mage á v 38, alltså 2 veckor sedan. Ungefär såhär luddig och tankspridd känner jag mig idag. Nu vet ni.