ozonbristsrespektavsaknad.

solen har obarmhärtigt stekt över stoby idag.
fast jag låg i skuggan med mina böcker, papper och tankar så antog min näsa o mage en rödaktig, prickig ton som nog kommer kännas imorgon när jag sitter i bilen till ullared.
boken som höll mig sällskap heter vad jag älskade och är nästan skrämmande fängslande och tankeigångsättande (bob är min stora idol vad det gäller uppfinnande av nya ord).
de papper som fanns hos mig handlade huvudsakligen om tankar, och de liksom tankarna hade en tendens att flyga från mig i den varma vinden.
tankarna handlade om en hel del.

hur blir hierarkin i en syskonskara där alla är resultatet av provrörsbefruktning. kan nån egentligen hävda sig va äldre än nån annan?

har funderat på den här väggen som många siktar på som målet på livsloppet. om man ser den, varför byter man inte kurs? vi säger att vi har/vill ha kontrollen över livet, men vad har vi kontroll över? gasen eller ratten? båda? nja. om man får välja, vilken är bäst att hålla i? jag väljer nog gasen, eller snarare bromsen. känns som om det är den som ofta avgör krashens utbredning.

det kanske ligger nåt i att kärlek växer på avstånd. även den till vänner.

oh, i love italics i lagom mängder.

i see bravery in your eyes!

sitter i köket hos mor o far och dricker coca cola. det är varmt. fast klockan är över midnatt är det nästan 30 grader här inne efter solen.

funderar på hjältar. vardagshjältar. modiga, starka, äkta människor som finns i ens närvaro och vänskapskrets men som liksom aldrig uppskattas för det de är - hjältar.
har en vän som skulle skratta mig rakt i ansiktet om jag sa att jag beundrar henne. men det gör jag. det senaste halvåret har jag sett en förändring i henne. sett något växa som hon nog knappt själv förstått vidden av. just nu står hon inför ett val jag inte avundas henne. hon känner sig säkerligen liten, svag och ensam. men det är hon inte. jag ser henne, hon är stark, modig och framför allt inte ensam. den kampen hon står i nu står man aldrig ensam i.
mod är nog vanligare än man kan tro. tänk bara hur mycket det krävs för att lämna en värld för en annan. gå vidare, tro att man har en morgondag som fångar upp en.

det är otroligt varmt här inne nu, så djupare tankar än "min största hjälte är han (eller hon?) som uppfann fläkten" kan jag inte tänka. inte ens om jag tar mig samman. försöker, kämpar.
nä, det är tomt.
kanske för att jag inte är på min femtitrea på gökboet?
där finns hjältar om nåt. hjältar som flyttar och hjältar som stannar. vågar flytta, ge sig på nåt nytt. vågar stanna, kämpa. när jag gick i korridorerna där idag var det varmt o kvavt. kvavt som om luften var full av det vemod mina flyttade vänner lämnat efter sig. men samtidigt varmt av minnena.

en särskild eloge idag får gå till min hjälte, brandmannen, som idag hade så tråkigt hemma på västkusten att han gick in och läste min blogg. han är en sann hjälte. det krävs mod att va tillsammans med mig. tror jag.

min lillebror som fixade så bra betyg är en hjälte!

om två och en halv timme (kvart över tre inatt) ska jag skjutsa min bror med tillhörande bagage till hans buss som ska ta honom till usa (ungefär). så på nåt vis kanske även jag får va en hjälte?

språkpolisen som hatar grammatik.

ber om ursäkt för den sent nittiotalsinspirerade bilden som just nu harvar här på min blogg. det är min bror som nysit bort den andra bilden från cyberspace, så jag hämnas genom att påminna honom om hans gamla hemsida (jensdaniel.se) gå gärna in och titta. läs speciellt hans definition av sidan: en frisk sida. undrar när det senast blåste en frisk vind där...98? tack guzz för tipset.
jag kan väl erkänna, för att inte bara smutskasta min bror (som finns att hitta på daleidag.blogspot.com) utan även mig, att jag satt i min rosa fåtölj med min röda kudde och tittade på sunset beach med håliga strumpor när fotot togs. that's the truth myladies.

har insett att jag är en obotlig språkpolis. irriterar mig på satsfel, böjningsfel, felstavningar och framförallt: särskrivning...brr, jag ryser. det heter inte ketschup flasker. det heter ketchupflaskor! förlåt om jag trampar på nån tå eller nu visar mitt sanna obarmhärtiga jag, men jag kan inte hjälpa det. ska jobba lite på helgelsen i sommar, kom tillbaka i höst så får vi se.
men jag ser inte ner på dem som gör felen. jag kan heller inte sätta namn på vad som är fel. jag kan inga regler (såna som Fanny kan) eller fina satsdelsnamn (såna som daniel kan). frågar man folk som känner mig skulle de hävda att jag till och med starkt ogillar grammatik. och det är sant. jag kan inte med grammatik. hatade det i skolan. det jag vill föra fram är KÄNSLAN för språket. vad som är rätt och vad som är fel. lägg inte tid på regler, läs o få en magkänsla istället. suck. sånt här engagerar mig mer än jag skulle önska.
siomon, om du tycker att jag gnäller för mycket på ditt val av de resp dem så stå ut med det. det finns få människor jag tycker om som du!

försökte gå ut i köket i pillejamas ( sådana ord har jag inget emot, de är söta), men trots jonas påhejningar gjorde jag bara en snabb piruett där inne innan jag gick in på rummet o tog på favvokläderna - emmas mysbyxor och linne.

nu ska jag ta tag i denna dag och städa femtitrean.

famnad gråt

bara det faktum att jag ska städa när jag vaknar imorgon är nog för att hålla mig klarvaken o osugen på att låta denna dagen ta slut. eller är det det faktum att det är underbart kallt o skönt här inne? eller det att jag klarade terminens sista tenta idag? eller det att jag sett Jane Austens Emma på film ikväll och är obotligt kär i den världen?

det har varit en ovanligt känslosam dag. jag har skrattat, gråtit, skrattat, gråtit, gråtit, skrattat, gråtit och skrattat. vet inte varför, antar att alla spänningar jag haft denna pluggfyllda termin bara släppte idag när jag sovit en timme efter tentan och jag blev, ja jag erkänner; jag blev knäpp. att min läkare trodde det var hans fel att jag grät kan han ha, han ville inte remittera mig dit jag ville bli remitterad.
en textrad har satt sig i mitt huvud: "Gud i dina händer får jag gråta ut, gråten famnar du tills den tar slut".
vill inte spendera mina sista dagar i lund för den här terminen gråtande o surande. så jag slutade. grät klart och insåg att det är precis så som man sjunger. Gråten famnades tills den tog slut. o slut tog den. varför den började vet jag inte, men det spelar liksom ingen roll. den famnades ändå, o det, att den famnades, ledde till att den tog slut. hänger ni med? Har fått en del klagomål om att jag är svår att hänga med när jag skriver. pech för er! ...eller för mig, vad vet jag. kanske mer så.
men det jag ville få fram var just det: jag vet inte varför jag grät, men jag fick göra det. jag fick skrika o snora o gråta så det stod det härliga till, tills gråten tog slut. och det gjorde den till slut. då försvann gråten, men jag, jag var fortfarande famnad. när den tog slut så var jag kvar i famnen. bra va?
det finns hopp om en bra sommar. om en bra höst och om ett bra liv. för varje gång jag behöver gråta, oavsett anledning, så får jag göra det, gråten famnas och när den tar slut, famnas fortfarande jag.

jag kanske ska gå och lägga mig, om inte annat så för att jag ska klippa mig imorgon. och att det är mirjams lillfölsedag imorgon och jag kan väcka henne imorgonbitti med frukost (glutenfri), paket och de glädjande nyheterna att även om det inte blev en "konsert" idag, så har jag iallafall bloggat ikväll. alltid nåt.

nu är femtitrean färdigvädrad och kall nog att sovas i.