The lady in red...

...verkar ha föräldrar med dålig fantasi.

Fast...?

Om fastan är en tid av tråkighet och mörker och asketism så har denna dagen gått fel.
Lydia sover i vagnen och jag har vänt näsan mot solen vid Bäveån. Jompen har ett dop och vi väntar så gärna här.

En gammal man gick just förbi och sa att även om vintergäcken och snödropparna var fina så var det än finare med sovande barn.
Jag kan inte annat än hålla med. Mitt i fastan.

Fast...det är ju ändå söndag. Då är det alltid fest.

Mitt förlåt.

Ungen och jag går på varandras nerver.

Men det är mitt fel. Det är jag som inte säkrade regnskyddet till barnvagnen tillräckligt när vi gick på en alldeles för blåsig promenad. Det är mitt fel att det blåste av hyllan under vagnen precis vid övergångsstället vid Strömstadvägen och nu antingen sitter fast under nån lastbil eller agerar sovsäck till nån hemlös nere vid hamnen. Det är oavsett inte längre i vår ägo.

Så, det är i förlängningen mitt fel att vi får va inne idag, även om det inte egentligen är mitt fel att det regnar. Men vi är fast inomhus. Grävmaskinerna är fast utanför vårt fönster. Vi är uttråkade och frustrerade och Lydia markerar detta för mig genom att vägra ta igen sömnen hon inte ville ha i natt.

Förlåt, Lydia.

Upphittat: Nya muskelgrupper.

I natt buffade jag lillans ända en god halvtimme mellan 4 och 5 i en nersänkt spjälsäng.

Och så säger de att småbarnsmammor inte finner tid till att träna!

Shopping!

Idag gick vi all in vad gäller shopping. En ny mössa för 19kr till Lydia och tre reflexer följde med hem. Wow, storkonsumtion!

Lucky me

...jag fick barn med barnvakten.

Det är inte en gång. Det är inte två gånger. Det händer ofta. När jag berättar att jag har börjat timvika de dagar behovet och möjligheten sammanfaller får jag ofta frågan om hur vi gör med barnvakt. Är pappan barnvakt?

"Nej, han är pappan" svarar jag. Inte sällan möts jag av förvåning och sedan ett överslätande leende.

Vem trodde att jag skulle bli obstinat jämställdsfunderare när jag blev mamma.

Hmpf! eller: en mamma säger ifrån.

Jag hade tänkt mig ett inlägg om två bra nätter och bilder på framsteg Lydia gör nu när hon är stor och sover bra i eget rum.

Men så kom natten till idag. Och efter att återigen fått dela säng med en sparkande fjantfia så är jag inte längre lika sugen.

Hur söt hon än är.

A first. Nervöst.

I natt sussar ladyn i eget rum. Hon kommer säkert sova hur bra som helst, den stora frågan är om hennes föräldrar kommer somna eller om natten kommer tillbringas lyssnande efter andetag genom väggen (två väggar faktiskt, aternativt en dörr och ett skrank). Spännande liv.

Hoppas att det är detta rufsiga men glada huvud som möter föräldern med vällingjour imorgon bitti.

Därför!

Varför jag inte bloggar så ofta? För att vi har såhär mycket energi:

vink vink

(som ni märker så är temat för rubriker idag: upprepning)

Lydeklydens nya grej är att vinka åt allt och säga "hejhej". Lampan, radion, människor, vagnsuffletten och handfatet på toa får alla samma behandling. Och nu har turen kommit till kanelbullarna i ugnen. Mycket fascinerande var de.

Och så matchar vi. Fint - och varmt.

liar liar...

I tisdags avlade jag detta vittnesbörd:

Men när dagen kom och det var -13,8 grader ute så ändrade jag mig. Istället hittade jag dessa i ugnen:

Och förvandlade dem till dessa:

Så jag antar att det bara var en halv lögn. För nu sitter jag i soffan och njuter av dem - varma.