vänner.
som sagt är de bra. o som sagt är jag lyckligt lottad med kanske ovanligt bra vänner? känns så.
det står klarare o klarare för mig att vänner på nåt sätt, utan att rangordnas i värde, kan tillhöra olika "grupper". eller olika sätt att umgås i alla fall.
och eftersom jag fortfarande, trots att det gått snart fyra år, är störd av mina sociologiska studier så är det enda sättet för mig att sätta dessa vänner i fack (för jag är en sån som sätter folk i fack?) att gruppera dem i frontstage-vänner och backstage-vänner.
konstigt? jag tror ni håller med mig om jag får förklara.
Frontstage-vänner är viktiga. Det är med dem man hittar på grejer. Som man är aktiv med. Som man träffar under en begränsad och utsatt tid, kanske på en lunch mellan två föreläsningar eller möten, som man går på konsert med eller åker på en utställning av nåt slag med. Som man träffar på stan, blir glad, kramar och pratar om vad som hänt sen sist, men sen går vidare dit man var på väg. Eller träffas man på en för längesen inplanerad kväll där man lagar mat och catchar up och har det bra, men där man går hem till sitt backstage inte för sent efter några timmar och känner: "Kul, men det räcker nu". Vänner som man umgås aktivt med.
Backstage-vännerna är kanske ännu viktigare? Backstage-vännerna är de som väntar där hemma när man kommer hem från sitt frontstage. Som man sätter sig brevid, pustar ut och sitter tyst med. De som man dödar tid med men samtidigt har det bra, för man kan umgås så. Man måste inte prata. Men man får. Man måste inte hitta på grejer, eller ha en speciell start- och slutpunkt på hänget. det gör inget om en lunch blir en eftermiddagspromenad och kanske också en kvällstekopp. Kanske till och med en nattmacka. Man umgås genom att bara va. Saker får dra ut på tiden, för man blir inte trött på samma sätt av en sådan vän. Man är varandras backstage. Platsen där man får va. Bara va. pusta.
Är jag dum? Är detta att rangordna vänner på ett negativt sätt? Jag tror inte det. Jag tycker om mina frontstage-vänner. Jag har sådana vänner och jag tycker om att va med dem. De är viktiga för mig och vi aktiverar varandra. men när jag har varit iväg och omgett mig med frontstage-vänner, finns det då nåt goare att bara sitta o låta en fyra timmars bilfärd med backstage-vänner ta sex timmar? O sen promenera genom natten med en annan backstageare och bara låta fötter o mun gå utan att behöva regissera sig själv?
för visst gör vi det? regisserar oss själva i vissa sammanhang? o det är kanske det som är det typiskt dumma. inte att vi har olika sorters vänner, det behöver vi. men att vi även ger oss själv ett frontstage-jag och ett backstage-jag?
jag vet inte. svara ni. jag är trött.
det står klarare o klarare för mig att vänner på nåt sätt, utan att rangordnas i värde, kan tillhöra olika "grupper". eller olika sätt att umgås i alla fall.
och eftersom jag fortfarande, trots att det gått snart fyra år, är störd av mina sociologiska studier så är det enda sättet för mig att sätta dessa vänner i fack (för jag är en sån som sätter folk i fack?) att gruppera dem i frontstage-vänner och backstage-vänner.
konstigt? jag tror ni håller med mig om jag får förklara.
Frontstage-vänner är viktiga. Det är med dem man hittar på grejer. Som man är aktiv med. Som man träffar under en begränsad och utsatt tid, kanske på en lunch mellan två föreläsningar eller möten, som man går på konsert med eller åker på en utställning av nåt slag med. Som man träffar på stan, blir glad, kramar och pratar om vad som hänt sen sist, men sen går vidare dit man var på väg. Eller träffas man på en för längesen inplanerad kväll där man lagar mat och catchar up och har det bra, men där man går hem till sitt backstage inte för sent efter några timmar och känner: "Kul, men det räcker nu". Vänner som man umgås aktivt med.
Backstage-vännerna är kanske ännu viktigare? Backstage-vännerna är de som väntar där hemma när man kommer hem från sitt frontstage. Som man sätter sig brevid, pustar ut och sitter tyst med. De som man dödar tid med men samtidigt har det bra, för man kan umgås så. Man måste inte prata. Men man får. Man måste inte hitta på grejer, eller ha en speciell start- och slutpunkt på hänget. det gör inget om en lunch blir en eftermiddagspromenad och kanske också en kvällstekopp. Kanske till och med en nattmacka. Man umgås genom att bara va. Saker får dra ut på tiden, för man blir inte trött på samma sätt av en sådan vän. Man är varandras backstage. Platsen där man får va. Bara va. pusta.
Är jag dum? Är detta att rangordna vänner på ett negativt sätt? Jag tror inte det. Jag tycker om mina frontstage-vänner. Jag har sådana vänner och jag tycker om att va med dem. De är viktiga för mig och vi aktiverar varandra. men när jag har varit iväg och omgett mig med frontstage-vänner, finns det då nåt goare att bara sitta o låta en fyra timmars bilfärd med backstage-vänner ta sex timmar? O sen promenera genom natten med en annan backstageare och bara låta fötter o mun gå utan att behöva regissera sig själv?
för visst gör vi det? regisserar oss själva i vissa sammanhang? o det är kanske det som är det typiskt dumma. inte att vi har olika sorters vänner, det behöver vi. men att vi även ger oss själv ett frontstage-jag och ett backstage-jag?
jag vet inte. svara ni. jag är trött.
posted by lisa @ 22:59
2 comments
