en bloggares dubbelmoral.

när man inte orkar allt det där man ska. o inte vågade det där man borde. vad gör man då?

jo, då sätter man sig ner med sin dator som spottar julmusik, tittar stolt på resultatet av det man faktiskt orkade, nämligen sitt rena golv och läser sina vänners bloggar.

simons, dales, esters, julias, emmas och rebeckas.

(ja, guzz, det är en medveten pik, du uppdaterar ju aldrig!)

sen vet man hur de mår o behöver således (bra ord) inte höra av sig och fråga. eller?

skulle man trots detta ha lyckats missa nåt kan man ta en tur på fejan också så vet man dessutom hur de ser ut, så man slipper hälsa på dem också. himlans nimt. eller?

kalla mig old school, men jag tycker om kontakt. ögonkontakt. kroppskontakt. kontakt där de inblandade parterna hör och ser varandra [pauh riktikht].

visst vore det fint om vi lärde oss att träffas igen. tänk om det nån dag skulle knacka på min dörr en stund som inte planerats genom sms och msn och gps och osa och icq (förlåt, som sagt; old school) och andra förkortningar. tänk om det på andra sidan dörren skulle stå nån som bara kommit på att "men, om man skulle ta o träffa någon nån dag!?". knacka på och hoppas på det bästa liksom. vad kan hända?

tänk om vi återupptäckte lyckan av att få ett vykort, eller kanske till och med ett brev från en vän. nånting man kan hålla i som man vet att den man tänker på har hållt i och lagt ner tid, kärlek och svett på att producera.

vad kan hända? eller?

samtidigt regnar det här. i hösten. på afrika.
punkt. så.

min kontemplativa dag.

jag är sjuk. jag hostar. snörvlar. låter som...nja, jag låter inte så mycket, väser mest. jag är trött.

har vaknat två gånger idag.
gång ett: klockan var 12:28. det knackade på dörren. jag rullade ur sängen, insåg att jag såg ut som jag kände mig o drog mig därför för att öppna. när jag till slut insett att jag har rätt att se ut som jag gör när jag mår som jag gör o faktiskt öppnade dörren var den som knackade, vem det än var, borta. kanske lika bra med tanke på hur jag såg ut.
gång två: klockan var 19:37. telefonen ringde. jag snubblade ur sängen, insåg att jag inte har nån röst o harklade mig ett par gånger innan jag insåg att det nog inte blir så mycket bättre o faktiskt svarade så var den som ringde, vem det än var, borta. kanske lika bra med tanke på hur jag lät.

när man inte har möjlighet att uttrycka sig så som man är van inser man hur van man är vid att uttrycka sig som man vill. man inser att kroppspråket inte säger allt, att varken en blick eller en bild säger tusen ord. faktiskt.

men jag väljer. innan afrikaresan hade vi kurser i hur man höll sig frisk i magen när man inte var det; man skulle välja att acceptera läget. det samma gäller nu. jag väljer.
väljer att va tyst, är inte tvingad. väljer att hålla igen käften för att lyssna. lyssna på dammråttorna som virvlar runt i mitt rum eftersom jag inte har orkat städa. på susandet i rören när kristina spolar i sin kran i rummet brevid. lyssnar på mumlet från köket. lyssnar på oscar danielsson.
jag är kontemplativ. o febrig.

men jag är ändå glad. för jag har vänner som ringer o frågar hur jag mår. det är minsann inte illa. även om jag mest väser till svar.