Hopp och studs

En liten vårhälsning från Stobylandet. Lydia babblar och jag vilar.

Because we can.

Accent

Mitt sjukskrivningsprojekt. Tio texter á 1500 tmb om Matteusevangeliet 7-9. Ska bli en andaktsbok för ett år tänkt till ungdomar i åldrarna 15-25 år. Kommer (om mina texter nånsin blir klara) ges ut i sommar.

Sista rycket. Jag skriver och skriver och blajar och tycker men med någon form av nåd blir det ändå ganska bra. Det finns visst nåt att säga.

Men så ibland blir jag lite för engagerad i min målgrupp och blir 15-25 själv. Då blir det lite mindre textanalys, bibelkommentarer och kaffe och lite mer stirra ut i intet, Winnerbäck och te.

Det är väl inget annat att göra än att ge sig hän och lägga ner 29åringen för dagen. Hon är ändå rätt trött och gravid och inte mycket att ha idag.

Sicko

Den här trötta, hostiga, slemmisen ligger på min högra arm. Stor skillnad från i natt. Då låg hon på min vänstra.

Mys.

Och sömnbrist.

Målbild

Trötthet. Förvirring. Glömska. Urininkontinens. Oförmåga att finnas till för det redan födda barnet. Och dess pappa. Förstoppning. Hemorrojder. Illamående. Sammandragningar. Sparkar. Akut kissnödighet. Halsbränna. Humörsvängningar som skulle få vilken fjortis som helst att skämmas. Smärta i fogar och rygg. Nästäppa. Huvudvärk. Gråtmildhet. Andfåddhet. Sömnstörningar. Total onkighet. Svårigheter att knyta skorna, ta av sig skorna och resa sig ur sittande och liggande ställning. Samt vetskapen om att det enda sättet för detta att ta slut är att jämföra med att klämma ut en vattenmelon per rectum, föregått av ett maratonlopp och sömnlösa nätter.

Det är jag. Det är normalt. Men det är katten inte kul.

Jag har vänner som väntar barn med mig. De väntar inte på mitt barn, men dock på mitt barns framtida kompisar. Vissa gör det för första gången, andra har liksom jag gjort detta förr. Alla säger samma sak. Vi är överlyckliga för det som växer i oss. Vi har, i samråd med våra kära män, valt detta själva, men det betyder inte att vi inte lider av det. Och alla blir vi lika förvånade över att det inte är så rosenskimrande som vi mindes det/läste/hörde/trodde.

Jag vill slå ett slag för oss gravida. Jag vill peppa oss att vara precis så känslosamma och trötta som vi känner oss. Inte skämmas. Inte jämföra. Inte rabbla floskler (om hur underbart naturligt allting är) som vi ändå inte tror på. Inte se ner på oss själva för att vi inte orkar sminka oss, duscha, städa, tänka...

Jag vill slå ett slag för våra partners. Jag vill peppa dem att stå ut. Det går över. Det gjorde det sist i alla fall. Heja på oss. Låt oss sura. Låt oss överreagera. Förlåt oss när vi glömmer. Påminn oss om att vi inte gnäller så mycket som vi tror. Uppmuntra oss att lägga oss ner, klappa på magen och tänka på vem som är där inne. För vem vi gör detta. Berätta för oss att vi är snygga och att vi kommer att klara detta. Vi kommer föda ett barn - på ett eller annat sätt (och när ungen kommer ut så KVITTAR det hur den kom!) och det kommer att vara vår förtjänst. Ungen föds på grund av oss, inte trots oss.

Låter det som vi är sjuka ursäkter till människor? Kanske. Men såhär kan det kännas. Att föda ett helt perfekt vackert barn är ingen garant för att inte känna sig kass efteråt. Och det är ok. Allt är ok. Stå ut, kära mammor. Före, under och efter förlossningen. Och om du inte står ut finns det hjälp att få. Ta emot den.

 Här är min målbild:

Lydia, 12 timmar gammal