och ibland tänker jag att allt kommer att bli bra. så småningom.

då kommer allt att bara ordna sig.

och solen kommer skina.

Moi utan kaffe.

"javisst borde jag ändra namn på min blogg" har jag tänkt nu länge o väl. Sen januari.
problemet är bara att jag har insett att även om jag har flyttat från Gökboet, så bor jag kvar i gökboet.
Förtydligande (tydlighet är ju som vi vet en dygd): Jag är vansinnig. Från mina sinnen. Knäpp och knasig. O arg.

Den enda vännen som orkar med mig på morgnarna, som aldrig säger emot mig och ger mig precis det jag behöver - har lämnat mig.
Lämnat mig ensam o övergiven. (Med ett skrikande koffeinbehov!)

I förmiddags gjorde vi som vi alltid har gjort. Jag pratade på och gav henne en klapp på huvudet och en avtorkning, hon var inte helt ren. Sen förberedde jag mig för den dagliga ritualen - då hände det. Hon gled ur min hand och föll. Föll och föll. O hon kommer aldrig mer att bli hel. Hon krossades mot golvet o jag kunde inte annat än bara stirra. Det är över. Våra underbara stunder tillsammans. De är över.

Jag kan inte förstå det.

Här är hon i sin brustenhet. Inget av hennes forna glans är kvar. Våra drömmar är krossade. Våra tre månader tillsammans är över. O detta är allt jag har kvar.


















För att göra livet lite lättare idag beslöt min cd-läsare sig för att slutgiltigt sura ner sig. O min kära kollega M har blivit matförgiftad.
Mina vänner; det är officiellt helg!