vatten o keso.

Det käns lite grann som om jag är den enda som inte har planer för kvällen. Kommer gång på gång på mig själv med att undra varför ingen svarar när jag ringer, eller är hemma när jag knackar på. Sen slår det mig: det är fredagkväll. På fredagkväll ska man ha planer för kvällen. Man ska va hemma hos nån med mobilen glömd i jackfickan så man inte hör när den ringer eller kan öppna när nån knackar.
Det är lite trist att va denna nån bara.
Så jag gör min egen kväll. Äter keso direkt ur burken och dricker vatten ur vinglas. Lyssnar på melankolisk musik som får mig att känna mig som den gladare av oss två i rummet. Funderar på att gå till satelliten och köpa nåt onödigt. Nåt som jag verkligen inte behöver. Typ choklad. Bara för att jag är sugen liksom. Ge efter. Sjunka ner i den melankoliska musiken och tycka synd om mig själv för att jag är den enda som inte har plasner för kvällen.


Men så inser jag: jag är lycklig. För jag ska aldrig mer till Helsingborg. Och jag har haft en fin lunch med en fin vän.

183.

käre tid vad jag bloggar nu för tiden.

vill bara dela med mig av min stund.
Jag sitter i idel gröna sköna kläder vid min dator i min gröna sköna soffa och sjunger högt med i sångerna som spelas. det är nämligen inte vilka sånger som helst som spelas. det är de utvalda tonerna som kommer spelas på vår vigsel. Gött att sjunga med i dessa hemliga sånger när man redan är hes och snörvlig som en häst. sjunga och drömma bort snön så att februari blir augusti.

för jag är lite sjuk. och har mycket mensvärk.
Men jag har ändå varit på stan och tittat på inbjudningskort i sköna gröna nyanser med min sköna chica minelli-sis. när jag kom hem fick jag kurera mig med chokladpudding och nu känns det bättre.

Det blir en bra helg. För jag ska inte till Helsingborg på tre hela dagar. Det - bland annat - gör mig lycklig.

Håll ut min vän, vi går tillsammans...

Idag har jag gjort något fruktansvärt läskigt. Något som -om det inte vore det jag ska göra varje dag resten av mitt yrkesverksamma liv- aldrig skulle vilja göra om och inte skulle önska min värsta fiende (undrar just vem som är min värsta fiende, nån som har några tips?).

Jag har gjort en fyra timmar lång examination på alla praktiska moment vi ska ha lärt oss på sjuksköterskeutbildningen. Jag var så nervös att jag skakade när jag alldeles för tidigt och med ipoden i öronen traskade iväg till sjukhuset. Men, precis när jag hugger tag i den tunga dörren till Kampradhuset hör jag Kapten Filling börja sjunga: "Håll ut min vän, vi går tillsammans, vägen vidare är inte rak. Vår trogne Gud har alltid vandrat före och han leder oss än en gång. Håll ut min vän, vi kan gå tillsammans."

Jag skrattade till och lugnade ner mig.

Men kul var det inte. Stress stress och åter stress. Hade knappt kommit igång med venprovtagningen som hade en fullkomligt oläslig ordination, när visselpipan som indikerade att det bara var fem minuter kvar på stationen tjöt. Var nästan alltid bara precis klar när nästa tjut kom och man skulle lämna patienten och springa in i nästa rum för att rädda livet på den som låg där. Vissa patienter var man mer sugen på att låta dö än andra. Mannen som skulle få en blodtransfusion var rent ut sagt otrevlig och försökte övertala examinatorn (som inte heller var en solstråle) att jag använde smutsiga handskar när jag kopplade transfusionen.

Det var bara de panikartade blickarna jag hann utbyta med Sofia och Anna när jag såg dem byta rum som gjorde att jag inte fullkomligt föll ihop och gav upp min yrkeskarriär.

Men klarade oss gjorde vi. Vi kunde inte ens bli underkända, ändå stod vi och skakade ihop av utmattning efteråt och undrade det min handledare på denna praktiken högt uttrycker varje dag: "Varför blev jag sjuksköterska??"



Jag kan avsluta med att erkänna att byrån fortfarande är gömd under klädhögen och att cykeldäcket inte är pumpat, men jag tror att det finns en poäng med att ha något att göra imorgon också.

Hahaha...

http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=9809

amazing...på sitt sätt.

ingenlitingenli intentelligentingli.

Efter en kväll med min ateist och min muslim då jag fick höra att jag är förskräckligt ute för att jag inte läser blondinbella:

Idag är dagen då det ska bli gjort.
Inez ska få sitt liv nerskrivet i en lysande patientrapport.
Rummet ska städas, och den där förfärliga högen av kläder ovanpå byrån ska bort bort bort.
Skribentmallarna ska skickas
present till min mamma (som fyller år idag!) och min Josef ska inhandlas
cykeldäcket som irriterat min käre J ska pumpas
och jag ska andas ut.

Andas ut och inse att nu har jag ett jobb.
Och jag valde rätt.

Men först ska jag dricka kaffe, läsa tidningen och fundera över livet och varför min mobil jämt ligger på toa.