Hejdå Blogger

Hej Wordpress,

det är inte säkerställt bortom allt tvivel att bloggfrekvensen ökar när bloggadressen byts, men visst är det värt ett försök?

Den rosa tiden är över.

Välkomna till Gökboet 2.0


sinnika.wordpress.com

Kalasdöden.

Att lägga sin surt hopskramlade energi på att baka 110 kalljästa fancy schmancy kanelbullar och 197 nattjästa brödbullar bara för att upptäcka att kanelskitarna ser ut som stryk och faller sönder i kladdiga molekyler när man tar i dem. De är vansinnigt goda men hur ska nån få veta det när de har ett så avskräckande yttre och inte går att få i sig utan att gå i tusen bitar? Dessutom brändes några brödbullar så de som kvarstår räcker inte åt de imaginära miljoner gäster som de är tänkta till.

Det är inte så kul.

Speciellt inte när ombakandet inte har nåt annat val än att infalla på den dag då det ryktas om att bli över 30ºC.

Suck. Gör om gör rätt.

Jag går och frågar på innergården om jag kan få låna lite mjöl. Grannen skakar på huvudet och suckar något som låter misstänkt likt "prästfruar..."

Semester

Vi har blivit fyra.
Vi har bott en månad på läger.
Vi har roadtripat till Dalarna med femveckorsbebis.
Vi har storasysterkrisat.
Vi har planerat dop och 30-årsfest.
Vi tar igen oss med picknick på diskbänken.
Kall pasta, ärtor och vatten is the shit.

Äkta kärlek

Kvällsdisken höll mig sysselsatt efter den kulinariska grötkvällsmaten. Bakom mig hör jag ett omisskännligt ljud.

Hångel?

Nej, men Lydia dricker mjölk. Passionerat.

Hopp och studs

En liten vårhälsning från Stobylandet. Lydia babblar och jag vilar.

Because we can.

Accent

Mitt sjukskrivningsprojekt. Tio texter á 1500 tmb om Matteusevangeliet 7-9. Ska bli en andaktsbok för ett år tänkt till ungdomar i åldrarna 15-25 år. Kommer (om mina texter nånsin blir klara) ges ut i sommar.

Sista rycket. Jag skriver och skriver och blajar och tycker men med någon form av nåd blir det ändå ganska bra. Det finns visst nåt att säga.

Men så ibland blir jag lite för engagerad i min målgrupp och blir 15-25 själv. Då blir det lite mindre textanalys, bibelkommentarer och kaffe och lite mer stirra ut i intet, Winnerbäck och te.

Det är väl inget annat att göra än att ge sig hän och lägga ner 29åringen för dagen. Hon är ändå rätt trött och gravid och inte mycket att ha idag.

Sicko

Den här trötta, hostiga, slemmisen ligger på min högra arm. Stor skillnad från i natt. Då låg hon på min vänstra.

Mys.

Och sömnbrist.

Målbild

Trötthet. Förvirring. Glömska. Urininkontinens. Oförmåga att finnas till för det redan födda barnet. Och dess pappa. Förstoppning. Hemorrojder. Illamående. Sammandragningar. Sparkar. Akut kissnödighet. Halsbränna. Humörsvängningar som skulle få vilken fjortis som helst att skämmas. Smärta i fogar och rygg. Nästäppa. Huvudvärk. Gråtmildhet. Andfåddhet. Sömnstörningar. Total onkighet. Svårigheter att knyta skorna, ta av sig skorna och resa sig ur sittande och liggande ställning. Samt vetskapen om att det enda sättet för detta att ta slut är att jämföra med att klämma ut en vattenmelon per rectum, föregått av ett maratonlopp och sömnlösa nätter.

Det är jag. Det är normalt. Men det är katten inte kul.

Jag har vänner som väntar barn med mig. De väntar inte på mitt barn, men dock på mitt barns framtida kompisar. Vissa gör det för första gången, andra har liksom jag gjort detta förr. Alla säger samma sak. Vi är överlyckliga för det som växer i oss. Vi har, i samråd med våra kära män, valt detta själva, men det betyder inte att vi inte lider av det. Och alla blir vi lika förvånade över att det inte är så rosenskimrande som vi mindes det/läste/hörde/trodde.

Jag vill slå ett slag för oss gravida. Jag vill peppa oss att vara precis så känslosamma och trötta som vi känner oss. Inte skämmas. Inte jämföra. Inte rabbla floskler (om hur underbart naturligt allting är) som vi ändå inte tror på. Inte se ner på oss själva för att vi inte orkar sminka oss, duscha, städa, tänka...

Jag vill slå ett slag för våra partners. Jag vill peppa dem att stå ut. Det går över. Det gjorde det sist i alla fall. Heja på oss. Låt oss sura. Låt oss överreagera. Förlåt oss när vi glömmer. Påminn oss om att vi inte gnäller så mycket som vi tror. Uppmuntra oss att lägga oss ner, klappa på magen och tänka på vem som är där inne. För vem vi gör detta. Berätta för oss att vi är snygga och att vi kommer att klara detta. Vi kommer föda ett barn - på ett eller annat sätt (och när ungen kommer ut så KVITTAR det hur den kom!) och det kommer att vara vår förtjänst. Ungen föds på grund av oss, inte trots oss.

Låter det som vi är sjuka ursäkter till människor? Kanske. Men såhär kan det kännas. Att föda ett helt perfekt vackert barn är ingen garant för att inte känna sig kass efteråt. Och det är ok. Allt är ok. Stå ut, kära mammor. Före, under och efter förlossningen. Och om du inte står ut finns det hjälp att få. Ta emot den.

 Här är min målbild:

Lydia, 12 timmar gammal

Påskdans

Här i familjen Lindh har vi gått in i påskmode. Mitt nästan tre dygn långa påsklov började för en och en halv timme sedan och vi går nu all in på att finna den rätta sobra och allvarliga pre-påskstämningen. Jag lägger upp benen i soffan och har fastestämning efter att ha tagit lite för många bitar av avskedkakan för en läkare på jobbet idag.

Johannes funderar över sin predikan för morgondagen. 

Det vill säga...vilka ordvitsar om korsfästelse kan han dra och ändå ha en chans att få jobba kvar? Mellan varven tar han dottern och svajar runt henne i en vild påskdans till rockmusikalen Jesus Christ Superstar.

Let's dance - påskstyle

Snart överdoserar han min kajal och byter namn till Black. Och ger min dotter en nackfraktur.

Tänka sig.

Det blev en ganska bra dag ändå...

Märkligt

Konstigt hur samma väder kan väcka så helt olika känslor i en beroende på när de uppkommer. I november till februari blir jag alldeles varm inombords av den här utsikten. Jag tänder ljus och gottar mig, eller bylsar på mig och barnet och leker ute tills vi blir blöta och kalla. Det finns inget bättre än snö och minusgrader

I mars däremot. Not så much. Speciellt när det börjar tippa över till april och man suktar efter krokus och vattenpölar. Då kan ett sådant här väder knäcka den käckaste VABaren. Och jag är inte den käckaste VABaren. Jag är den gravida och sura VABaren. Den som vägrar gå ut om det inte är +15 och sol.

Så den enda lösning jag kunde hitta var: Choklad. 

Lydia hängde glatt på. Nu sover hon efter en mastodontportion spenatsoppa och jag sitter här med min kaffekopp och en-tre-fem muffins. Livet känns redan bättre.

Och mysiga ögontorkarstunder!

Såhär ser vissa i familjen ut idag. Heja heja, vi har fått vår första ögoninflammation!

Johannes som har snöat in på att ett barn bör ha en infektion per månad jublar i tysthet och bockar av mars. Puh!

I praktiken innebär det varsin VAB-dag denna vecka och min tunga arbetsvecka går från 2 till 1 pass, undrar om de överhuvudtaget minns vem jag är på jobbet?

Det blir en vecka med Ingrid & Ivar, Berit och mössan, Viggo & Nallen och, självklart, en massa PINO!

Studiedag.

Storasyster in spe läser in sig på det svenska barnmodeundret i mammas Mama.

Detta är en dag som handlar om att låta tiden gå, visst låter det inspirerande? I eftermiddag kommer Kajsa och Wilda hit, det har Lydia pratat om i två dagar.

När verkligheten överträffar yr.no

Enligt yr.no tänker plusgraderna vänta till efter 21/3. Inte helt ok tycker jag. Tur att de har fel.

På min uteplats är det säkert 3ºC och strålande sol. Lägg till att lillgrisen sover i sin vagn och att jag kan dricka kaffe igen så vet du hur jag har det. Fint.

Alltså, jag gillar mitt stora barn men eftersom mitt lilla barn fuckar med mina fogar så gillar jag även att sitta still och de två sakerna är icke kompatibla.

 

edit: bajsbilder, vad håller ni på med?

Halvåret.

Jag vet mycket väl att den här graviditeten inte kommer vara ett helt år. Det känns så, men jag vet att det inte är så. Tror jag.

Men om det hade varit så, så hade jag varit halvvägs gången nu. 26 av 52 kort har lagts ut. Lillebror har legat på jäsning i ett halvår. (Om man vore hormonell, vilket jag nästan aldrig är skulle man kunna dra kortparallellen ett steg längre och bestämma att alla svarta kort är slut, nu är det bara röda, glada kort kvar.) 

Dramat för två veckor sedan har lagt sig. Jag och magen fick åka ambulans till NÄL och undersökas på korsen och tvärsen. Vår stora hjälte Ulla anlände samtidigt som ambulansen och tog hand om Lydia eftersom Johannes var på jobbet. Allt var bra med bebisen och efter lite medikament var det även det med dess mamma. Intressant att vara den som blir dragen i, stucken i alla kärl och undersökt i alla öppningar. Jag tror nog att det kommer att förändra mig som sjuksköterska. 

I alla fall så putar det nu ganska rejält och storasyster klappar kärleksfullt på magen och säger (beroende på vilken dag det är) "Magnus", "Olle" eller "Bosse". Vi får väl se om hon får bestämma.

Igår var det i alla fall Magnus som fick en puss.

Och en klapp.

Mina fria 25%

Första sjukskrivna dagen. Passande nog efter en mycket krävande jobbdag med både stress och tårar. Sista veckan dock har förvarnat om ljuvligt vårväder och jag måste erkänna att jag försiktigt planerade en tekopp i sol och lä.

Jag fick tji och vaknade till tjock dimma och nollgradigt omys. Inte gör det mig så mycket. Jag har te. Jag har filt. Jag har vinterstudion. Och jag har inte ont nånstans så läbge jag sitter stilla.  Livet är bra.

Singelmamma.

Fast bara för en kväll och knappt det.

Firar med att skära mig på både rakhyveln och brödkniven (varför har man inte sånadäringa elektriska brödskärare längre?), rispa mig på fotfilen och lägga mobilen i både te och nyponsoppa.

Som ni hör borde det vara dags för Johannes att komma hem snart.

Men nu har jag landat i soffan med avstängd tv, mackor, te, en bok, långkalsonger och morgonrock.

Tjock är jag. Och trött i mina fogar efter tre glada dagar på jobbet. Men en gång i tiden var jag ung och smidig och rörde mig i vackra kretsar. Som denna krets:

Vårskrik.

Det skulle liksom inte förvåna mig om jag nångång på väg hem från jobbet såg en liten rövardotter springa runt här nere. Bara det inte är min egen.
Henne ska jag hämta hos dagmamman (!) nu. Första dagen.

Dagens hormoner.

Blev härligt emotionell när L somnat efter lunch. Hon måste ju va sötast i landet? Tänk att det är på väg en till skutt. Hur ska det få plats i hjärtat?

Suck. Måtte dessa hormoner stilla sig snart.

Doktorn sa

ingenting. Men chefen ordinerade
- värme
- vätska
- vila
- vänlighet

Jag ordinerade voklad.

Julmys

Lydia löser melodikryssets julspecial. Hon har några bra idéer.

V 15

Det är inte alltid magen i sig är intressant. Andra tecken på graviditetens framfart kan vara väl så informativa. Som att jag sitter på golvet bakom bordet. Gömmer mig för marodören som annars gärna sitter på min ömma mage. Eller att det är mjukisbyxor som gäller dygnet runt

. Jag har visst även klätt barnet i gravidvänliga kläder med mycket plats för mage och byst. Det som inte kanske framkommer så tydligt på bilden är förekomsten av humörsvängningar som blir allt mer frekvent här på vesslevägen nu. Kul va? Låt mig säga såhär: jag är glad att Johannes inte bloggar.

En förklaring

Alltså, förlåt min frånvaro. Telefonen är ny och appen förvirrad.
.
.
.
.
Nej, det är inte därför. Jag skäms helt enkelt för att jag blivit så tjock på sistone. Detta trots att jag ägnat mig åt ofrivillig bantning större delen av de senaste tre månaderna.

Hur ska detta sluta?

Bara nitton kvar?

Den nionde på åtta månader. Tanden alltså. Och denna nionde är em kindtand. De trötta föräldrarna drar en lättnadens suck och skyller alla det senaste halvårets vredesutbrott på denna besvärliga kindtand. För alla vet ju att mitt barn aldrig är arg oprovocerat.

Jaha-faktorn

Jag förstår att ni har undrat och funderat. Vad har jag hittat på?

Jo, detta. Jag har varit på introduktionsdag för nyanställda o NU-sjukvården. Komplett med fruktstund och pausgympa.
Kanske inte helt genom jätteintressant, men att få betalt för att sitta still (förutom jumpan då) hör inte till vanligheterna.

Wow-faktorn

Idag är en speciell dag.
Idag får jag ha både klocka och ringar på mig. PÅ JOBBET!
...och jeans!

Bland rävdungar och småfåglar

Såhär ser det ut hemma hos oss numera. Vårt kära strukturtapetsklädda hem genomgår en förvandling. Och Lylla hjälper så gärna till. Hon ser oss skapa kaos och bidrar på sitt egna sätt. Visst passar potatis och kalkon ypperligt fint på golvet bredvid en sönderslagen hallgarderob och några tapetrester. För att inte säga nyopnsoppa, det förgyller varje köksbord som en fint komplement till "ToDo-lists" och färgprover.

Jo, och vår hall påminner om Berlinmuren - innan all den snygga graffitin. De som genomförde förra fixandet gillade lim så när tapeten åker ner så följer betongen med.

Vi insåg helt enkelt att ingen kommer anmäla oss till Room Service. 

Men vi vill så gärna kliva in genom vår egen dörr och utropa allt det där som de utropar i ändlös förvåning och extas. Så vi fixade en egen Johnny-Mattias-FixarMalte och lämnar länet och landet i två veckor.

Den 12/11 blir det mycket Ohh!! och Ahhh!! och OMG!!

Snart är vårt hem en ljuvlig, alltid välstädad och kärleksfull plats med rävdungar i hallen och småfåglar i källaren.

Mindre än två månader kvar.

I år är det vårt år. Jag kan känna det. I år kommer vi att bli bjudna på Nobelfesten.

Eller i alla fall Lylla, hon är ju trots allt snyggast i familjen och det är väl skönhet som triggar kommitten att skicka inbjudan?

I väntan på brevet gick vi igenom garderoben i jakt på en passande outfit. Dessa två omjusteringar var det bästa jag kunde hitta. Tror ni de tycker kjolen är för kort?

Understruken på näsan.

Tydlighet är en dygd brukar jag säga till J när han (sådär på kvinnors? vis) inte uttryckligen sa att han ville att jag skulle gå ut med soporna, dammsuga, tappa ut badvattnet efter Lylla eller liknande ting som jag inte kanske gillar att göra och därför behöver höra i klartext för att ta mig i kragen och göra. Inte för att han alltid är arbetsledaren och jag exekutorn men tydlighet från alla håll är ju ändå bra.

När vi gifte oss fick vi en bok av en kär vän. Rubriken var kanske lite kontroversiell till ett blivande prästpar, men det bästa var ändå att hon hade strukit under att guldkornen i den, det var bara att sätta i sig. (Eftersom det var vår käre Bob som skrivit boken blev den ju ganska full av understrykningar.)

Jag gillar alltså tydlighet. Att man får veta vad som gäller liksom.

Och tydlighet kommer till en när man minst anar. Häromdagen gav mig Uddevalla Stadsbibliotek en dos tydlighet när  jag kom till följande stycke i Invandrarna:

Detta ovanför oss är alltså en sanning. Och en sanning så sann att den behövde strykas under av föregående läsare. Nu tar jag mig an Nybyggarna med en förstärkt entusiasm. Vad vill föregående läsare säga mig med denna bok? Det bästa är att jag inte behöver gissa, de är ju så TYDLIGA.

Fint.

Söndagens utläggning

Det är numera inte det enklaste att hålla både Lydde och kyrktanterna nöjda på söndagarna. Nu ljög jag. Kyrktanterna och deras manliga motsvarigheter har i princip aldrig gnällt på Lydia när hon flänger runt och sjunger med. Det är min egen inre - mer gnälliga - kyrktant som löper amok och svettas när hon inte kan sitta still. Men för att lindra mina inre kamper så tog vi en rejäl förpromenad innan kyrkan igår. Vi har tittat på varenda blomma och försökt springa efter varenda fågel i  Margeretegärdeparken.

Hur gick det då? Fråga den numera avtackade kyrkoherdens fina blomsterarrangemang. De var fina när hon fick dem i alla fall.

Gårdagens episteltext handlade om när Timoteus och gänget mötte ett gäng kvinnor i Turkiet (? svårt att lyssna när min inre kyrktant svettas). En av dessa kvinnor var Lydia. En förmögen kvinna som handlade med purpurtyger. En affärsdam, framgångsrik i ett mansdominerat samhälle blev den första kristna europén. Vår Lydde har en bra mycket bättre förebild där än i den hon oftare får frågan om hon är döpt efter nämligen den yngsta systern Bennet...

'

 visst är hon fin i sin pomp-fleece?

Det som inte framgick ur texten var att det var purpurfärgade fleecetyger hon handlade med, den där Lydia.

Obligatoriskt

Med risk för att låta som en dålig mor: detta är bästa stunden på dagen.

*Lydia sover
*Kaffe o bulle
*Tystnad

Lunchen är avverkad och som vanligt lyckas hon välsigna maten så att högen på golvet, kladdet i haklappen och resterna på tallriken tillsammans verkar utgöra en större portion än den hon blev tilldelad från början.

Blessed child.

Det finaste man har...

...sätter man på bordet.
I pyjamas.
Bland äppelskörden.

God morgon.

Såhär ville hon klä sig idag, min viljestarka dotter. Borde vi dra upp värmen hemma?

Samtidigt satt jag i min nattpass-koma och undrade så pass mycket hur en snorkråka luktar att jag satte snorpappret från Lyddes nysnutna näsa mot min egen.
Efteråt kan jag konstatera:

1. Koordinationen är lite off efter två nattpass, mitt egna snor är nu blandat med hennes.

2. Det är väl klart att snor inte luktar! Kråkorna sitter ju i NÄSAN. Hade de luktat hade jag nog känt det bäst därinne.