Halvåret.

Jag vet mycket väl att den här graviditeten inte kommer vara ett helt år. Det känns så, men jag vet att det inte är så. Tror jag.

Men om det hade varit så, så hade jag varit halvvägs gången nu. 26 av 52 kort har lagts ut. Lillebror har legat på jäsning i ett halvår. (Om man vore hormonell, vilket jag nästan aldrig är skulle man kunna dra kortparallellen ett steg längre och bestämma att alla svarta kort är slut, nu är det bara röda, glada kort kvar.) 

Dramat för två veckor sedan har lagt sig. Jag och magen fick åka ambulans till NÄL och undersökas på korsen och tvärsen. Vår stora hjälte Ulla anlände samtidigt som ambulansen och tog hand om Lydia eftersom Johannes var på jobbet. Allt var bra med bebisen och efter lite medikament var det även det med dess mamma. Intressant att vara den som blir dragen i, stucken i alla kärl och undersökt i alla öppningar. Jag tror nog att det kommer att förändra mig som sjuksköterska. 

I alla fall så putar det nu ganska rejält och storasyster klappar kärleksfullt på magen och säger (beroende på vilken dag det är) "Magnus", "Olle" eller "Bosse". Vi får väl se om hon får bestämma.

Igår var det i alla fall Magnus som fick en puss.

Och en klapp.