Mitt förlåt.

Ungen och jag går på varandras nerver.

Men det är mitt fel. Det är jag som inte säkrade regnskyddet till barnvagnen tillräckligt när vi gick på en alldeles för blåsig promenad. Det är mitt fel att det blåste av hyllan under vagnen precis vid övergångsstället vid Strömstadvägen och nu antingen sitter fast under nån lastbil eller agerar sovsäck till nån hemlös nere vid hamnen. Det är oavsett inte längre i vår ägo.

Så, det är i förlängningen mitt fel att vi får va inne idag, även om det inte egentligen är mitt fel att det regnar. Men vi är fast inomhus. Grävmaskinerna är fast utanför vårt fönster. Vi är uttråkade och frustrerade och Lydia markerar detta för mig genom att vägra ta igen sömnen hon inte ville ha i natt.

Förlåt, Lydia.