Den röda genen.

Det första jag fick veta var att vi inte har någon själ. Uppenbarligen är detta sagt av någon i Southpark (som vi alla vet är en stor auktoritet i mångas liv). Jag fick höra det av en man i sina bästa år på en trevlig kollegas utflyttningsfest. Hans tomma blick när han sa det tyder på att hans egna hår troligen var färgat. Det eller så berodde det på den ansedda mängd öl han fått i sig samma kväll.

Efter det har ledtrådarna till mina hemliga egenskaper trillat in en efter en.

Min far hävdar att vi är svåra att söva. Märkligt med tanke på hur lätt jag somnar överallt. Vi kräver visst mer läkemedel för att hållas i skick under operationer.

Min chef påpekade i höstas att det lagts in som generell ordination på avd 85 att ge mer antiemetika till oss vid cytbehandlingar. Vi mår alltså mer illa än gemene man. Detta skulle då också förklara varför postafen inte dög under min första trimester utan receptbelagda preparat i kombination med seaband och en ängels tålamod (från min man då) fick tas till för att överleva.

Idag gav Dr Martin på NÄL (NorraÄlvborgsLänssjukhus) mig nästa ledtråd till vår genetik. Vi är mer lättblödande än våra blonda och mörkhåriga vänner. Han såg allvarligt på mig och sa att vikingarnas små äventyr på Irland hade fört hit en gen som inte går att förklara men som måste beaktas vid graviditet. Rödhåriga blöder lättare än andra kvinnor. Jag ska akta mig!

Någon som har något ytterligare att tillägga i ämnet? Det hade varit kul om detta bottnade i någon form av superkraft. Att vi p g a dessa små defekter (?) generellt har smärtfria förlossningar eller något annat skoj.

(Jag mår alltså bra och Kersthild mår ännu bättre, vi ville bara kolla. Därför har vi varit på NÄL idag och träffat Dr Martin. Han var trevlig. Nu är vi hemma och njuter av vår nya soffa.)