Mannen är hemma. Han och diktatorn sover uttröttade medan jag sitter här och andas.
Helgen har varit underbar! Solen har bränt oss sönder och samman från en klarblå himmel.
Helgen har varit förfärlig! Enda stället Lydia har varit nöjd på är ute så jag har skaffat mig årets första soleksem på händerna av allt barnvagnsdragande/gungputtande.
Johannes har varit på konfaläger hela helgen och jag och Lydia hade planerat för en helg i Skåne (igen) med 30årsfest på Breanäs och våffeldag i Stoby.
Tji fick vi.
Vår chaufför fick feber och 6h tågfärd med två byten ensam med gnällbyltet en sen fredagkväll lockade inte denna mamman så vi fick va hemma. Själva. Lika gnälliga båda två.
Jag tyckte synd om mig själv för missad fest, familj, vänner, smörgåstårta. Lydia hängde på och tyckte synd om sig själv för att hon fick gröt, för att hon fick annan mat, för att hon fick blöjan bytt, för att hon fick sitta på golvet, för att hon blev buren, för att hon fick sova, för att hon inte fick sova, ja...typ så.
Med hjälp av Cilla och Matheo gick helgen ändå och nu andas jag ut av två anledningar.
1. Johannes är hemma.
Tjoho! En fas! De går väl över, eller?