bryllupsdagar

morgonstund har guld i mund.
inte något jag i vanliga fall pläderar så hårt för. kanske inte nu heller. jag kan bara inte somna om. så värst tidigt är det inte heller, klockan har nått halv-nio-strecket.
skulle bara kolla hur långt mitt håempaket hade kommit, så hamnade jag här. suck.
måndagmorgon. men en ledig sådan. så skönt. har varit litta kass i helgen igen, så att vakna av att solen lyser in på rummet o bara tyst ligga o titta sig runt o känna "ja, jag trivs här" är nog precis vad jag behöver.
tillbaka på femtitrean nu alltså. ny granne. nya gökungar o saknade gökflyktingar. blir bra.

var på bröllop i helgen. vackert. verkligen fantastiskt vackert. det verkar så...härligt/läskigt/slutgiltigt att gifta sig. klart det är. det om nåt är ju ett belsut for life. o sen när man tagit beslutet att gifta sig är nåt man vill (och inte alls gör för att man måste) o dessutom hittat någon som känner likadant och tillsammans bekräftat för Gud o denna församling att nu är vi ett, vi vill vara varandras, ja då ska alla andra ha sina åsikter om själva arrangemanget. det är då alla ens vänner o familjemedlemmar kommer fram, fattar micken o berättar för en precis hur man är. kan tänka att det ibland kan kännas som en jaha-upplevelse.
-jaha, var det så det var?
-jaha, tycker du det?
-jaha, är det sån du/jag/vi var/är/kommer att bli?
-jaha.
o antagligen har man så noga sett över sin gästlista att man bara får höra sånt man vill höra, sånt som är sant o bra. men trots det så är det inte vad man får höra som kommer styra resten av livet. det är bara jag o den som sitter vid min sida där med frockcoat o blommor på slaget o ser lika förbehållsfritt lycklig ut som jag. det är vi som utgör oss. vi som sådana vi är nu som bildar resten av våra liv. hyfsat oberoende av vi fått höra. tröst o skräck.
för mig kanske mer tröst än skräck.

kanske låter mer konstigt än innehållsrikt. men för mig var det en revelation där jag satt o lyssnade till ord om andra.