Gökboet

Tänk om.

tisdag, september 12, 2006

stora tankar i litet huve.

en tanke:
"Vänta tills dess han fyller din mun med skratt och dina läppar med jubel."
fatta löftet i det du! hur overkligt är det inte att man ska kunna förvänta sig att någon ska göra det? att veta så säkert att det kommer hända att man inte bara hoppas på det, önskar sig det eller låtsas att det kommer hända för att ha nåt som håller en uppe. att veta så säkert att man väntar på det. Väntar!
det kan man inte förvänta sig av den bäste här på jorden. hur bra ens mattelärare än är, hur glad man än blir av att luncha med en glad o sprallig vän eller se sin favoritpolitiker på teve. det är inte den sortens jubel, inte det skrattet. det är nåt lite bättre. lite.

nästa tanke:
lyckan i det som inte kan förväntas. det som inte är provocerat, det som inte måste ske, det utan krav, press o stress. det äkta. det från hjärtat. det utan tanke på konsekvenser.
så fort man inte måste längre så vill man. så sant så sant.

o så nästa:
syskon är bra. speciellt gifta, erfarna syskon. såna som säger till en att man inte är knäpp, inte ensam. bara tjej.

i wont hestitate nomore, it cannot wait, i'm sure, there's no need to complicate, our time is short, it cannot wait, i'm yours.
it's my right to be loved.

2 Comments:

  • At 13/9/06 17:28, Anonymous Anonym said…

    söta du!
    visst är det härligt att vara... tjej?

     
  • At 20/9/06 22:14, Anonymous Anonym said…

    snygg bild.
    Du är en brunn.

    infogade en text ja tyckte va bra av gissa vem.

    "den går så här
    vi är så rädda för oss själva
    att vi får stora skälvan
    om vi får vara för oss själva
    om så bara två kvällar
    så vi har e-mail o msn ring min mobil eller hem
    så kan vi snacka lite skit, det var längesen
    men inte mötas på riktigt, det blir så kladdigt och meckigt
    det känns viktigt att träna på tricket att
    med mycket snack få lite sagt om det stora mörka hålet
    aldrig i livet att vi vågar öppna såret
    vad det är så kommer ångesten där
    och vi undrar förtvivlat var alla kompisar är
    men de vill inte relatera, de blir rädda för att deras egna
    bräckliga självbild också ska krackelera
    dödsskräcken måste slås in fint och paketeras
    ja må vi leva, jag får lov att gratulera
    den dan vi bara kunde vara
    kunde leva utan skräck skulle va så fett

    REF
    hur kan det vara att vi är så rädda?
    varför låter vi oss styras så?
    när det oundvikliga ska hända
    flyr vi då som några skrämda får?
    eller står vi upp som den sorts männska
    som blir fängslad eller bränns på bål?
    så förskräckta att vi knappt kan tänka
    mänskligheten i en masspsykos"

    //Timbuktu

     

Skicka en kommentar

<< Home