viljan vs förmågan i vecka 39

Jag vill gärna föda barn. Ganska snart. Känner mig mätt och färdig på fetteriet. Pratade med en annan höggravid kvinna och vän (som faktiskt har BF idag, grattis Ida!). Vi konstaterade att den sista skälvande slurken av graviditeten har haft en märklig effekt på oss. Vi är inte rädda för förlossningen, vi är sugna på den. Vi tror att vi kommer va grymma på det. Rocka KK:s ass för att uttrycka sig moget och vuxet.

Vårt enda bekymmer är att vi inte riktigt kan bestämma över när det blir. Vi kan bara veta att det blir. Hur mycket jag än vill ha det gjort och bara få titta på sprattelgumman som bott i mig i över nio månader (ja, att en graviditet bara är 9 månader är en modern myt, den trodde ni väl inte på?), så är viljan underställd förmågan.

Så, vad gör jag? Promenerar. Går och står tills jag stupar. Och när jag stupar, då inser jag att viljan att röra på sig också är underställd förmågan, för nu sitter jag här i fåtöljen igen och inte kommer jag ur den fastän lasagnen luktar ljuvligt. Johannes får lyfta och dra.