omvänd ålderskris.

följande är min första erfarenhet av den nya praktiken...

en skötare följde med sin vårdtagare på MMT där jag assisterade.
"så du är elev här?"
"ja, jag är sjuksköterskestudent"
"är det din första praktik som undersköterska?"
"nej, min tredje...som sjuksköterska"
"jaså...man kan läsa till sjuksköterska på gymnasiet nuförtiden?"
"nej, jag läser på universitetet här i Lund"
han tittar tyst o länge på mig, säger sen skeptiskt:
"ursäkta, men du kan ju inte va en dag över sexton!?"


...o jag som just har fyllt tjugotre...

femtitrean, som är tjugotre suckar uppgivet. vad är det med mig (eller andra?) som gör att jag jämt blir tagen för tonåring?? kan ni bara komma på attityden eller mognaden så undanbedes edra kommentarer.