avklippta framfötter.

kanske är jag själv att skylla? kanske tar jag direkt den rollen som jag förväntar mig att folk tycker att jag passar i. tonårsrollen. kanske ger jag dem ingen chans. kanske ger jag mig själv ingen chans.
kanske har jag själv klippt av mina framfötter, så att ingen ser dem.
kanske ska jag låta dem växa ut igen. kanske ska jag, inte någon annan klistra på dem igen.

det var ändå en tröst att höra att det faktiskt ligger genetiskt. då kanske någon kommer säga till min framtida dotter som jag fick höra från mina lågstadiefröknar:
"din mamma är så söt, hon ser så ung ut".

talade med en vän om livets väsentligheter ikväll. om varför garderober är så små och omvilka rumpor som passar i vilka byxor. som ni anar så blev mycket klokt sagt. bland annat följande:

"alla är knäppa innerst inne. det handlar bara om att förlänga tiden det tar innan andra upptäcker det."

ja, så är det. tills jag blir upptäckt så är det kul att ni läser. nu ska femtitre göra det hon gör bäst. slumra.