Tacksamhet.

Hörde idag om vänner som fick en pojke född i vecka 32. Detta är i sig inget problem, men den här killen hade slutat växa i magen och fick snittas ut. Han vägde bara 880 gram.

880g är mindre än ett mjölkpaket. Det är inte mycket större än de där små lerbebisarna som min mamma brukar göra.

Vår bebis vägde för två veckor sedan 1925 gram.

1925g är nästan två mjölkpaket. Det är mer än dubbelt så mycket som deras lille kille som redan är född.

Vår lilla tjej gör mig vansinnig genom att hålla mig vaken på nätterna och genom sitt nya trick: hon tar spjärn mot mina revben på höger sida och sträcker ut sig i sin fulla längd och når på så sätt ner till någon form av nervknuta i vänster ljumke. Detta är inte ett dugg skönt, det gör rent ut sagt vansinnigt ont.

Men alternativet; att hon hade legat slapp och slö i magen trots buffar, kallt vatten och glass...

eller ännu värre; att hon var född, 880g tjock och krävde sjukhusvård i vem vet hur många månader...

Jag är ändå tacksam för varje välriktad spark, det tar jag igen sen när hon är tonåring. Då du Topsy, då får du se upp!