vägra...eller våga?

på den där vägen jag går varje dag. den från A till B. på den vägen har någon skrivit, stort o rosa;
"vägra vara tacksam"
jag blir lika förvånad varje gång jag går förbi/på den. det står faktiskt vägra vara tacksam. som om tacksamhet är någon sjukligt utspridd negativ företeelse i vårt samhälle. ett överrepresenterat problem.
hur mycket tacksamhet möter du om dagen? hur mycket tacksamhet känner du inom dig själv?
på min väg skulle jag istället vilja skriva;
"våga vara tacksam"
våga tycka att din dag är bra. våga vara glad över det där leendet du möter på vägen från A till B.
våga, inte vägra, vara tacksam över att du är du.

samtalen på sistone har mycket kretsat kring konsekvenser. att ingen vill ta några. vi vill inte tro att det vi gör får konsekvenser. vi vill va offer för våra omständigheter. eller vill o vill, men vi ser oss som det iaf.
låt mig bjuda på ett vanligt exempel:
det är inte mitt fel att jag är på dåligt humör, det REGNAR ju!!
eller:
jag har anledning att vara sur, milkshakemaskinen på mcdonalds var SÖNDER!!
är inte jag i bestämmandeposition över mitt eget liv? är jag så mycket av en vindflöjel att jag inte kan höja mig över vädret eller milkshaken o bestämma mig för att; "livet är gött även om det blev fanta o regnjacka".
om inte annat så är det ju faktiskt så att come rain or shine; Jesus har alltid dött för mig.
om inte det är en anledning att inte gråta över spilld milkshake så vet jag inte vad.

det har även handlat om dofter. att kärleken nog inte bara är blind utan även snorig.

femtitre har druckit kaffe sent så det får nog bli ett krafttrask för att kunna somna in ikväll...men hon ler, genom trötta ögon.